Aria Borealis (FINAL)

Om Förändringens eld

Förändringens eld föddes ur Aria Borealis-tävlingens viktigaste målsättning: att ge dessa unga sångare mer än en rad arior att framföra och låta dem visa sig som operasångare, för vilka sången är en form av skådespeleri och bygger på kopplingen mellan musik och mening i barockmusik, liksom på förmågan att samarbeta med andra på scenen. När vi övervägde alternativ för att hur vi skulle kunna ge alla de bästa möjligheterna valde Emma Kirkby, Irma Niskanen och jag att inte föreslå en enda opera, där rollerna skulle behöva delas mellan sångarna, utan istället sammanställa ett montage av scener från flera av Händels sceniska verk.

Pasticcio, dvs. kombinationen av material från flera operor till en ny helhet, möjliggörs av att operor från Händels tid vanligtvis följer liknande strukturer och innehåller återkommande karaktärstyper, något som gör det enkelt att flytta arior från ett drama till ett annat. Förändringens eld bygger vidare på den traditionen för att skapa något annorlunda: de ursprungliga berättelserna förblir distinkta, och deras likheter förenar dem medan deras olikheter framhävs. Resultatet är inte så mycket ett det bästa av – även om våra sångare kommer att få möjligheten att framföra höjdpunkter från några av Händels mest kända verk – utan snarare en utforskning av motiv som en kompositör ständigt har återvänt till under sin produktiva karriär, ibland genom att återvända till sina egna verk för att skriva om dem eller återanvända delar av deras material.

Moderniteten i Händels musikaliska dramer ligger i att ödet inte spelar någon större roll i dem. Deras grundläggande enhet är arian, och deras huvudsakliga fokus ligger snarare på hur karaktärerna hanterar något som händer dem, och hur deras egen reaktion förändrar dem. Att bli kär, att vara svartsjuk av rädsla för att förlora någon, sorgen som följer på en förlust – det är några av våra sätt att hantera förändring, och samtidigt är det också känslor som skapar förändring inom oss själva. En aria är ett sätt för en karaktär att försöka förstå sina känslor som något som händer dem, och att omfatta vilket slags person det gör dem till.

I sin allra enklaste form är detta den allegoriska karaktären Skönheten som ser sig själv i spegeln och uttrycker den universella rädslan för att åldras: Un dì mi cangerò (En dag kommer jag att förändras). I Förändringens eld får vi följa henne genom en hel spegelsal byggd av en kompositör som tog frågan om vad jagets aktiva förändring innebär på allvar i en ständigt föränderlig värld.

Dramaturg-regissör Aleksi Barrière
Svensk översättning: Sebastian Djupsjöbacka