Lemminkäinen
Orkestersvit med periodinstrument
Sibelius
Finländska barockorkestern
Tomas Djupsjöbacka, dirigent
Ute i världen kastar periodrörelsen sina blickar på allt nyare tidig musik. Även den efterkrigstida skivindustrins stolta stridshästar från Wagner till Bruckner spelas numera beaktande historisk-kritisk framförandepraxis. När det gäller framföranden av Jean Sibelius på periodinstrument går Finländska barockorkestern (FiBO) i främsta ledet. Under Sibelius och hans samtida-projektets andra konserter framför dirigenten Tomas Djupsjöbacka och FiBO orkestersviten Lemminkäinen.
Under Sibelius tid hade stråkinstrumenten tarmsträngar och träblåsarna använde ännu gammaldags instrument med en annan mekanik än i dagens instrument. Även wienhornen och trombonerna av tysk typ gav orkestern en annan klang än den moderna orkesterns.
Lemminkäinen (op. 22) uruppfördes år 1896 och anknyter till den symbolistiska konstinriktningen, som i Finland hämtade sin inspiration ur Kalevala. Nära besläktade med Sibelius personliga och mörkt färgade tonspråk är till exempel Arnold Böcklins eller vännen Akseli Gallen-Kallelas drömlika målningar.
Man vet att i bakgrunden till Lemminkäinen fanns planer på en opera, som Sibelius övergav efter ha hört Wagners musik i Bayreuth och München år 1894. Tonsättaren blev snarast chockerad av sina starka upplevelser och insåg att hans framtid fanns på annat håll än inom den sceniska musiken.
I Lemminkäinen möts den wagnerska erotiken samt den arkaiska och exotiserade folkmusiken. Bakom den finstämda orkestrationen i Tuonelas svan finns även antydningar till de heliga svanarna i Wagners operor, men musiken rytmiska och melodiska rötter är finska.
Sibelius förebilder var Berliozs och Liszts orkesterdikter, även om Lemminkäinens fyrsatsiga struktur även hänvisar till den klassiska symfonin. Tonsättaren kallade verket ”fyra legender”, men räknade den tillsammans med Kullervo lekfullt som en av sina nio symfonier.
Längd: 1 h (ingen paus)