Venedigs bortglömda skatt

Psalteriet (it. salterio) är barockmusikens lilla stora okända. Det italienska instrumentet som utvecklades i början av 1600-talet hör till dulcimerfamiljen, vars motsvarighet i Mellanösterns musikkulturer är santur. Psalteriet stod på toppen av sin popularitet i mitten av 1700-talet. Det användes som soloinstrument i sonater och konserter, som ett intimt kammarinstrument och som continuoinstrument.

Från Italien rörde sig instrumentet via Spanien till det koloniserade Sydamerika. Psalteriet kan vi höra i operor av Nicola Porpora, Christoph Willibald von Gluck och Antonio Vivaldi, och i litteraturen hittar vi instrumentet i Goethes resebeskrivning från Veronas gator.

Franziska Fleischanderl är för tillfället den mest kända solisten, forskaren och förespråkaren för psalteriet. Den österrikiska musikern hittade sitt periodinstrument i Venedig, transporterade det med gondol till fastlandet och har sedan dess arbetat för att utöka psalteriets repertoar genom att leta efter manuskript och göra egna arrangemang. I Nederländerna hittade Fleischanderl klubborna till instrumentet, små hammare från barocken. Utifrån dessa lät hon en instrumentbyggare göra en modern rekonstruktion. Instrumentet kan spelas såväl med klubbor (battuto) som genom att knäppa med fingrarna eller med plektrum (pizzicato).

*

Tomaso Albinoni (1671–1751) från Venedig är främst känd för att ha utvecklat solokonserten. Sinfonia för fem (op. 2 nr 5, 1700) representerar dock en tidigare stilgenre. Det motsvarar da chiesa-sonaten som förknippas med kyrkomusik. Femstämmigheten hänvisar å andra sidan till 1600-talets polyfona instrumentalmusik. Den gammaldags ramen är dock utsträckt. Den imiterande texturen är tätt komponerad, och i melodiken finns ett nytt slags ymnighet.

*

Antonio Vivaldi (1678–1741) arbetade länge i Venedig som violinlärare för flick- och kvinnomusikerna vid Ospedale della Pietà. I den berömda musikskolans och barnhemmets orkester spelade som mest upp till 60 musiker. Åren 1706 och 1709 förvärvades också psalterium till Pietàs omfattande instrumentsamling, och man känner till en samling psalteriumnoter från skolan. Instrumentet ingick permanent i det venetianska musiklivet: även till Markuskyrkan köptes under Claudio Monteverdis period som kapellmästare ett psalterium år 1624.

I början av 1700-talet hade Venedig förlorat sin politiska betydelse i kampen mot det Osmanska riket och mot Österrike. Det var dock fortfarande det absoluta centret för konst, underhållning och musik. Med sina solokonserter svarade Vivaldi på det nya, mer offentliga konsertlivets behov.

Konsert i D-dur (RV 220) presenterar psalteriet i stället för soloviolinen. Vivaldi varierar skenbart enkla medel individuellt, och soloavsnitten är omfattande. Den pizzicato-spelteknik som används i den långsamma satsen visar psalteriets melodiska förmågor.

*

Psalteriet var populärt bland aristokratin i Italien. Det är därför inte förvånande att instrumentet också spelades i påvens och kardinalernas palats i Rom. Man känner inte till nästan något alls om Florido Ubaldi, en kompositör och präst från början av 1700-talet, men jesuiten och forskaren Filippo Bonnanni har beskrivit dennes beundrade spelfärdigheter i sina skrifter. Fleischanderl och musikforskaren Theresa Chirico har lyft fram upp Ubaldis namn igen. Sinfonia för psalterium och bas är charmig och balanserad kammarmusik. Stycket visar på hur man komponerade för psalteriet.

*

Vivaldis konsert i C-dur (RV 186) är ett arrangemang av en violinkonsert. I dess inledande sats hör vi de nya slags dragen i ritornelloformen, med sina upprepande orkestermellanspel. Såväl motiven i ritornelloavsnitten som solistavsnitten är nämligen varandra motsatta. I det mittersta avsnitten dominerar en pastoral stämning skapad av sicilianorytmer och stillastående harmonier.

Efter paus får vi höra Fleischanderls arrangemang av Vivaldis opera Giustino (RV 717, 1724). I operan hör vi psalteriet i en aria av vars material fantasin har arrangerats. Nu är instrumentet befriat från sin ackompanjerande roll och får blomma helt fritt. Operans intrig som äger rum i Bysans förklarar delvis psalteriets medverkan. Det med santuren besläktade instrumentet passar nämligen in i verkets orientalistiska stämning. I Venedig framfördes opera huvudsakligen under vintern i karnevalstider. I början av 1700-talet verkade minst sex operascener i staden, och Vivaldi var även känd som en produktiv operakompositör.

Aningen senare får vi höra Vivaldis kammarkonsert, dvs. sonat D-dur (RV 84), i vilken psalteriet deltar i en ackompanjerande roll. Programmet avslutas med konsert e-moll (RV 275), som i sin tur är ett arrangemang av en violinkonsert. I den mittersta satsen reagerar vi på att basso continuo saknas. Ovanför den ödsliga instrumenteringen fångar solisten uppmärksamheten varje sekund.

*

Maddalena Laura Lombardini (1745–1818) fick sin första musikutbildning vid Ospedale di San Lazaro e dei Mendicant i Venedig. Vid sidan av Pietà var institutionen ett av Venedigs fjorton musikaliskt viktiga barnhem. Lombardini var visserligen inte föräldralös utan dotter till fattiga adliga. Vid 14 års ålder fortsatte hon sina studier i Padua under ledning av stjärnviolinisten Giuseppe Tartini. Efter att ha gift sig med violinistkollegan Ludovico Sirmen gav sig Lombardini ut på konsertturnéer. Efter att ha bosatt sig i Paris blev hon känd under Madame Sirmen.

Paret Sirmens vägar skiljde sig åt, men äktenskapet hade erbjudit Lombardini en väg från Venedig mot en internationell musikerkarriär. Under 1760-talet publicerade Lombardini sex historiskt betydelsefulla tidiga stråkkvartetter i Paris, och därutöver bland annat konserter. Hon fortsatte sedan sin karriär i London och uppträdde också som sångare. Lombardini gjorde konsertturnéer ända till S:t Petersburg och Katarina den stores hov.

Den första satsen i stråkkvartett nr 2 B-dur (1769) är ett bra exempel på kontrasten och utvecklingen av tematiskt kompakt material. Det kom snart att leda till utvecklingen av sonatformen. Imitationen i det tvåsatsiga verket avslutning är spjuveraktig. Vid övergångarna i den första och andra satsen möter vi ett långsamt, suckande motiv.

*

Vivaldis samtida Giuseppe Antonio Brescianello (1690–1758) föddes eventuellt i Bologna men blev känd i Venedig. Han arbetade som violinist för den landsförvisade bayerska kurprinsessan Theresa Kunegunda Sobieska. Som ett resultat av det spanska tronföljdskriget hade Theresa separerats från kurfursten av Bayern. Han hade först formellt styrt Bayern, men därefter tvingats avsäga sig sin position. När kriget äntligen tog slut år 1714 och kurfursten Maximilian II Emanuel återvände till München följde Brescianello med Theresa. Prinsessan hade visserligen till en början försökt locka med sig Vivaldi, vilket visade sig vara för dyrt.

Redan år 1716 fortsatte Brescianello sin resa till hovet i Württemberg. Där blev han hovkapellmästare efter att ha tävlat om tjänsten med Reinhard Keiser, känd för sina operor. Chaconne i A-dur är ett prov på hoppfull och livlig instrumentation och variation. Stilmässigt kunde verket likväl tänkas vara venetiansk som parisisk musik.

Justus Pitkänen
Svensk översättning: Sebastian Djupsjöbacka