Riddarhuset 400 år

Finlands Riddarhus i Helsingfors är en plats där det självständiga Finlands kulturhistoria ansluter till perioderna som den östra delen av kungariket Sverige samt storhertigdömet som en del av Ryssland. Samtidigt relaterar det till det europeiska statsskickets historia. Då det nygotiska Riddarhuset stod färdigt år 1862 använde adeln byggnaden som mötesplats för ståndsriksdagen. Den ordinarie mötesplatsen för de andra ständerna Ständerhuset blev inte klar förrän år 1891.

Grundandet av Riddarhuset i Helsingfors blev aktuellt i och med det ryska väldet. Riddarhuset i Stockholm i sin tur grundades år 1626, för 400 år sedan. Då fastställde Gustav II Adolf tre adliga klasser i riddarhusordningen. Den centrala indelningen inom dem var mellan hög och låg adel.

Den svenska adelns egen mötesplats byggdes åren 1641–1674. På Riddarhusets väggar i Stockholm finns hela 2 332 adelsvapen. Byggnadens viktigaste enskilda konstverk är David Klöcker Ehrenstrahls takmålning i barockstil från år 1675. Den skildrar moder Svea, personifieringen av Sverige, under stormaktstidens glansdagar i sällskap av dygderna. Den offentliga konsertverksamheten inleddes i Riddarhuset år 1731 på initiativ av hovdirigenten Johan Helmich Roman.

*

Norden var under lång tid i hov- och kyrkomusikens periferi. Utvecklingen av de nordiska länderna följde ändå de europeiska strömningarna, och Östersjön förenade deras kulturer med Central- och Sydeuropa. Perioden från upprättandet av den svenska riddarhusordningen fram till hovdirigenten Romans tid ger en möjlighet att undersöka utvecklingen av den nordiska barockmusiken.

Kung Kristian IV av Danmark och Norge kröntes vid 11 års ålder och styrde i praktiken sitt land i femtio år (1596–1648). Kristian älskade musik och hade vid sitt hov ett kapell med som bäst 80 musiker.

Kungen skickade danska kompositörer på studieresor och hämtade de främsta musikerna från hela Europa till sitt hov. I Köpenhamn arbetade till exempel den engelska lutsångens mästare John Dowland åren 1598–1606 samt den tyska tidiga barockens stora namn Heinrich Schütz åren 1633–1635 och 1640–1642.

Melchior Borchgrewinck (1572–1632) var dansk hovkapellmästare från och med år 1618. Även hans holländske far hade haft samma tjänst. Borchgrewincks kompositioner speglar olika europeiska stilar. Pavane och galliard (1607) representerar engelsk consortmusik, i vilken man ännu kan höra 1500-talets polyfona logik.

Amatemi, ben mio (1605) är en italiensk madrigal. Figurerna som skildrar dikten avtecknar sig klart och de olika stämmorna konverserar som i flerkörsmusik. Borchgrewinck förkovrade sig i denna stil i Venedig under ledning av Giovanni Gabrieli.

Till Gabrielis elever hörde även Heinrich Schütz (1585–1672). Han utförde största delen av sitt livsverk som hovdirigent i Dresden i Sachsen. Det tidiga 1600-talet var en tid av ständig sorg och blodspillan, och det trettioåriga kriget (1618–1648) återspeglades också i antalet musiker som var tillgängliga för Schütz.

Schütz kompositionssamlingar Cantiones Sacrae (1625) och Kleine Geistliche Konzerte (1636, 1639) speglar hans besök i Venedig. Dulcissime et benignissime Christe (SWV 67) företräder den intensivt expressiva madrigalstil som Schütz hade tillägnat sig vid sitt första besök åren 1609–1613. Kärleksmusikens språk blir till tonmåleri av innerlig bön och erotiken till andlig strävan.

Was hast du verwirket (SWV 307) utgör ett exempel på barockmusikens övergång till monodi ackompanjerad av continuo-instrument, dvs. solosång. Under sitt andra besök i Venedig 1628–1629 anlände kompositören mitt i monodins glansperiod. Schütz har ändå en personlig stil som bygger på en mästerlig hantering av det tyska språket. Syndarens bekännelse får en hjärtskärande dräkt och plågan målas med långa toner. I slutet upphöjs Kristi förödmjukelse.

*

Franz Tunder (1614–1667) föddes mitt i Östersjön på ön Fehmarn, som under loppet av sin historia har tillhört slaver, danskar och tyskar. Efter sina studier i Köpenhamn fick Tunder sin tidiga karriärs viktigaste tjänst i hertigdömet Holstein-Gottorp. Hertiginnan Marie Elisabeth var förtjust i musik: dottern till kurfursten av Sachsen hade själv studerat under dirigenten Schütz.

Från år 1641 ända till sin död arbetade Tunder som musikalisk ledare för Mariakyrkan i Lübeck. Han startade Abendmusiktraditionen, som finansierades av borgarskapet i den livliga hamnstaden. Tunders vokalmusik har bevarats i den svenske hovdirigenten Dübens samling i Uppsala universitetsbibliotek. Ack Herre, låt dina helga änglar är en svenskspråkig version av en andlig konsert för sångare och stråkorkester. Den tunga affekten i början ersätts så småningom av en livsglad puls som beskriver uppståndelsen.

Dietrich Becker (1623–1679) var kapellmästare i en annan betydande hamnstad Hamburg. Becker ledde den så kallade Ratsmusik, dvs. stadsfullmäktiges orkester. I slutet av sin karriär deltog han också i Hamburgoperans verksamhet.

Åren 1654–1655 arbetade Becker i Stockholm för greve De la Gardie. Den framstående statsmannen var son till en fältmarskalk och drottning Kristinas tjänsteflicka Ebba – kusin till generalguvernör Peter Brahe.

Musikalische Frühlings-Früchte (Vårens musikaliska frukter) från år 1668 är ett tecken på Beckers nya position i Hamburgs musikliv. Satsen med titeln Aria är till formen rätt lik satserna i högbarockens konserter. Ballett är även konserterande och dämpat energisk musik.

*

Dietrich Buxtehude (1637–1707) studerade vid latinskolan i Helsingør i Danmark och var en av de viktigaste nordtyska kompositörerna och organisterna i sin generation. I tjugoårsåldern arbetade han även i Helsingborg. Kring samma tider var Danmark tvunget att överlämna staden till Sverige som en del av freden i Roskilde.

Buxtehude efterträdde Tunder som musikalisk ledare för Mariakyrkan i Lübeck år 1668. Ett villkor för att få tjänsten var att han gifte sig den avlidne musikerns dotter Anna Margaret, ett inte helt otypiskt villkor. Buxtehude fortsatte Abendmusiktraditionen och utvidgade den till stora kyrkomusikverk.

Under den här konserten får vi höra Buxtehudes solokantat i svenskspråkig version med titeln Loffwa Herran, min siäl(BuxWV 71, 1684). Verket är från den svenska hovdirigenten Dübens samling, liksom det mesta av Buxtehudes bevarade vokalmusik. Man kan rikta uppmärksamhet till ordmåleriet, som arabesken som beskriver försyndelser, och den överdådiga halleluja-satsen, där texten frigör orkestern att bli allt självständigare.

Johann Valentin Meder (1649–1719) började sin musikkarriär som sångare och arbetade med Buxtehude i Lübeck. Som kantor, kapellmästare och kompositör var han även verksam i Riga, Danzig och Königsberg.

Åren 1674–1680 arbetade Meder som kantor vid gymnasiet i Reval dvs. Tallinn, som då tillhörde Sverige. Hans opera Die beständige Argenia som framfördes i Tallinn orsakade också diplomatisk förvirring. Operans handling förknippades nämligen med det nyligen utkämpade Skånska kriget mellan Sverige och Danmark. Meder var därför tvungen att övertyga Karl XI av Sverige om sin uppriktighet.

Man vet att Meder hyste förhoppningar om att få tjänsten som hovdirigent i Sverige, och 13 av hans verk ingår i Düben-samlingen. Ach Herr, strafe mich nicht (1679) är full av kompositörens retoriska trick och detaljer. Verket får ett skämtsamt och abrupt slut.

*

Gustaf Düben (1628–1690) studerade i Tyskland och efterträdde sin far som svensk hovkapellmästare, liksom hans son efter honom. Düben spelade i hovkapellet redan under Kristinas regeringstid och blev kapellmästare under Karl XI:s tid.

Det mest långsiktiga resultatet av kapellmästarens verksamhet var hans stora notsamling. I den ingår över 2 000 manuskript. De stycken av Düben vi hör idag är lärd och uppiggande dansmusik.

Johan Helmich Romans (1694–1758) tid som hovdirigent inföll under Fredrik I:s regeringstid och den så kallade frihetstiden (1719–1772). Det förödmjukande slutet på stormaktstiden följdes av att adeln och det övriga stånden fick ett ökat inflytande.

Konserterna i Riddarhuset som Roman tog initiativ till speglade andan i det dåtida Sverige. Å andra sidan hade musikern tagit modell för sin offentliga konsertverksamhet under sin vistelse i England åren 1715–1721.

Roman är den första internationellt kända svenska kompositören. Stilmässigt placerar han sig mellan senbarocken och den galanta stilen. Symfonin i G-dur är fyndig och lustig musik. Den närmar sig redan tidig klassicism. Kantaten Statt up, du trogna folck (1730 ) kom till för drottning Ulrika Eleanoras 39-årsdag. Recitativet inbjuder svenskarna att fira, och den spektakulära arian är rätt barock. I slutet hyllas drottningens ära med vackra figurer.

Justus Pitkänen
Svensk översättning: Sebastian Djupsjöbacka