Maria 4D

Schönberg: Pierrot Lunaire

3. Der Dandy
Mit einem phantastischen Lichtstrahl
Erleuchtet der Mond die krystallnen Flakons
Auf dem schwarzen, hochheiligen Waschtisch
Des schweigenden Dandys von Bergamo.

In tönender, bronzender Schale
Lacht hell die Fontäne, metallischen Klangs.
Mit einem phantastischen Lichtstrahl
Erleuchtet der Mond die krystallnen Flakons.

Pierrot mit dem wächsernen Antlitz
Steht sinnend und denkt:
wie er heute schminkt?
Fort schiebt er das Rot und des Orients Grün
Und bemalt sein Gesicht in erhabenen Stil
Mit einem phantastischen Mondstrahl.

6. Madonna
Steig, o Mutter aller Schmerzen,
Auf den Altar meiner Verse!
Blut aus deinen magern Brüsten
Hat des Schwertes Wut vergossen.

Deine ewig frischen Wunden
Gleichen Augen, rot und offen.
Steig, o Mutter aller Schmerzen,
Auf den Altar meiner Verse!

In den abgezehrten Händen
Hältst du deines Sohnes Leiche,
Ihn zu zeigen aller Menschheit –
Doch der Blick der Menschen meidet
Dich, o Mutter aller Schmerzen!

7. Der kranke Mond
Du nächtig todeskranker Mond
Dort auf des Himmels schwarzen Pfühl,
Dein Blick, so fiebernd übergroß,
Bannt mich, wie fremde Melodie.

An unstillbarem Liebesleid
Stirbst du, an Sehnsucht, tief erstickt,
Du nächtig todeskranker Mond
Dort auf des Himmels schwarzen Pfühl.

Den Liebsten, der im Sinnenrausch
Gedankenlos zur Liebsten geht,
Belustigt deiner Strahlen Spiel –
Dein bleiches, qualgebornes Blut,
Du nächtig todeskranker Mond.


Purcell: Strike the Viol
Strike the Viol, touch the Lute;
Wake the Harp, inspire the Flute:
Sing your Patronesse’s Praise,
Sing in cheerfull and harmonious Lays.

Nahum Tate


Schönberg: Pierrot Lunaire

16. Gemeinheit
In den blanken Kopf Cassanders,
Dessen Schrein die Luft durchzetert,
Bohrt Pierrot mit Heuchlermienen,
Zärtlich – einen Schädelbohrer.

Darauf stopft er mit dem Daumen
Seinen echten türkschen Tabak
In den blanken Kopf Cassanders,
Dessen Schrein die Luft durchzetert.

Dann dreht er ein Rohr von Weichsel
Hinten in die glatte Glatze
Und behaglich schmaucht und pafft er
Seinen echten türkschen Tabak
Aus dem blanken Kopf Cassanders!

12. Galgenlied
Die dürre Dirne
Mit langem Halse
Wird seine letzte
Geliebte sein.

In seinem Hirne
Steckt wie ein Nagel
Die dürre Dirne
Mit langen Halse.

Schlank wie die Pinie,
Am Hals ein Zöpfchen,
Wollüstig wird sie
Den Schelm umhalsen
Die dürre Dirne!

13. Enthauptung
Der Mond, ein blankes Türkenschwert
Auf einem schwarzen Seidenkissen,
Gespenstisch groß – dräut er hinab
Durch schmerzensdunkle Nacht.

Pierrot irrt ohne Rast umher
Und starrt empor in Todesängsten
Zum Mond, dem blanken Türkenschwert
Auf einem schwarzen Seidenkissen.

Es schlottern unter ihm die Knie,
Ohnmächtig bricht er jäh zusammen.
Er wähnt: es sause strafend schon
Auf seinen Sünderhals hernieder
Der Mond, das blanke Türkenschwert.

14. Die Kreutze
Heilge Kreuze sind die Verse,
Dran die Dichter stumm verbluten,
Blindgeschlagen von der Geier
Flatterndem Gespenterschwarme.

In den Leibern schwelgten Schwerter,
Prunkend in des Blutes Scharlach!
Heilge Kreuze sind die Verse,
Dran die Dichter stumm verbluten.

Tot das Haupt, erstarrt die Locken –
Fern, verweht der Lärm des Pöbels.
Langsam sinkt die Sonne nieder,
Eine rote Königskrone.
Heilge Kreuze sind die Verse.


Purcell: O solitude

O solitude, my sweetest choice!
places devoted to the night,
remote from tumult and from noise,
how ye my restless thoughts delight!

O solitude, my sweetest choice!
O heav'ns! what content is mine,
to see these trees, which have appear'd
from the nativity of time,
and which all ages have rever'd,
to look today as fresh and green
as when their beauties first were seen.

O, how agreeable a sight
these hanging mountains do appear,
which th'unhappy would invite
to finish all their sorrows here,
when their hard fate makes them endure
such woes as only death can cure.

O, how I solitude adore!
That element of noblest wit,
where I have learnt Apollo's lore,
without the pains to study it.

For thy sake I in love am grown
with what thy fancy does pursue;
but when I think upon my own,
I hate it for that reason too,
because it needs must hinder me
from seeing and from serving thee.

O solitude,
O how I solitude adore!

Katherine Philips


Schönberg: Pierrot Lunaire

18. Der Mondfleck
Einen weißen Fleck des hellen Mondes
Auf dem Rücken seines schwarzen Rockes,
So spaziert Pierrot im lauen Abend,
Aufzusuchen Glück und Abenteuer.

Plötzlich stört ihn was an seinem Anzug,
Er beschaut sich rings und findet richtig –
Einen weißen Fleck des hellen Mondes
Auf dem Rücken seines schwarzen Rockes.

Warte! denkt er: das ist so ein Gipsfleck!
Wischt und wischt,
doch bringt ihn nicht herunter!
Und so geht er, giftgeschwollen weiter,
Reibt und reibt bis an den frühen Morgen
Einen weißen Fleck des hellen Mondes.

19. Serenade
Mit groteskem Riesenbogen
Kratzt Pierrot auf seiner Bratsche,
Wie der Storch auf einem Beine,
Knipst er trüb ein Pizzicato.

Plötzlich naht Cassander, wütend
Ob des nächtigen Virtuosen.
Mit groteskem Riesenbogen
Kratzt Pierrot auf seiner Bratsche.

Von sich wirft er jetzt die Bratsche:
Mit der delikaten Linken
Faßt er den Kahlkopf am Kragen –
Träumend spielt er auf der Glatze
Mit groteskem Riesenbogen.

20. Heimfahrt
Der Mondstrahl ist das Ruder,
Seerose dient als Boot,
Drauf fährt Pierrot gen Süden
Mit gutem Reisewind.

Der Strom summt tiefe Skalen
Und wiegt den leichten Kahn.
Der Mondstrahl ist das Ruder,
Seerose dient als Boot.

Nach Bergamo, zur Heimat,
Kehrt nun Pierrot zurück;
Schwach dämmert schon im Osten
Der grüne Horizont.
Der Mondstrahl ist das Ruder.

Otto Erich Hartleben Albert Giraud'n mukaan

Schönberg: Pierrot Lunaire

3. Dandyn
Med en förunderlig ljusstråle
lyser månen upp kristallflaskorna
på det svarta, högst heliga tvättbordet
hos den tigande dandyn i Bergamo.

I sin klingande bronsskål
skrattar vattenstrålen ljust med metallisk klang.
Med en förunderlig ljusstråle
lyser månen upp kristallflaskorna

Pierrot med vaxartat anlete
står fundersam och tänker: hur sminka sig i dag?
Han skjuter undan det röda och det orientaliska gröna
och målar sitt ansikte i högstämd stil
med en förunderlig månstråle.

6. Madonna
Ack, alla smärtors moder, stig
upp på mina versers altare!
Från dina magra bröst har
ett ursinnigt svärd fått blodet att droppa.

Dina evigt blödande sår
liknar ögon, röda och öppna.
Ack, alla smärtors moder, stig
upp på mina versers altare!

I dina kraftlösa händer
håller du din sons döda kropp,
visar honom för mänskligheten –
men människornas blick undviker dig,
ack, alla smärtors moder!

7. Den sjuka månen
Du dödssjuka nattmåne
där på himlens svarta dyna.
Din blick, utvidgad av feber,
lockar mig som en främmande melodi.

I kärleksplågor omöjliga att stilla
dör du, kvävd, av längtan.
Du dödssjuka nattmåne
där på himlens svarta dyna.

Den käraste, som i sinnesrus
tanklöst går till sin käraste
gläds över dina strålars spel –
ditt bleka, plågade blod,
du dödssjuka nattmåne.


Strike the Viol
Greppa gamban, knäpp på lutan,
väck harpan, blås liv i flöjten;
sjung vår beskyddarinnas lov,
stäm upp fröjdefulla, skönt klingande sånger.




Schönberg: Pierrot Lunaire

16. Jäkelskap
I Cassanders blanka huvud,
vars skrik genomtränger luften,
borrar Pierrot med hycklarmin
milt ett hål i skallen.

Med sin tumme stoppar han dit in
äkta turkisk tobak,
i Cassanders blanka huvud,
vars skrik genomtränger luften,

Sedan kör han en pipa av körsbärsträ
genom den glatta flinten
och blossar och bolmar så trevligt
på sin äkta turkiska tobak,
ur Cassanders blanka huvud.

12. Sång vid galgen
Den magra horan
med lång hals
ska bli hans sista
älskade.

I hans hjärna,
vass som spik,
den magra horan
med lång hals.

Slank som ett pinjeträd,
om halsen en fläta,
full av begär omfamnar
hon skojarens hals,
den magra horan!

13. Halshuggning
Månen, ett blankt turkiskt svärd
på en svart sidendyna,
spöklikt stor hotar den honom uppifrån
genom natten mörk av smärta.

Pierrot irrar runt utan vila
och stirrar uppåt i dödlig ångest,
mot månen, det blanka turkiska svärdet
på en svart sidendyna.

Hans knän darrar och
hjälplös bryter han samman.
Han ser framför sig hur den snart
susar ner mot hans syndarhals,
månen, det blanka turkiska svärdet.

14. Korsen
Heliga kors är verserna
i vilka diktarna förblöder stumma,
blindslagna av flaxande gamars
spökliga flockar.

Svärden frossade i kroppar,
i prunkande scharlakansrött blod!
Heliga kors är verserna
i vilka diktarna förblöder stumma.

Dött är huvudet, lockarna stelnade,
och långt borta dämpas pöbelns larm.
Långsamt sjunker solen,
som en röd kungakrona.
Heliga kors är verserna.


Purcell: O solitude

O ensamhet, mitt ljuvaste val!
Nattens boningar,
fjärran från tumult och buller,
vad ni gläder mina rastlösa tankar.

O ensamhet, mitt ljuvaste val!
O himlar, hur det gläder mig
att se dessa träd, som rest sig
redan i tidernas begynnelse,
och som i alla tider har högaktats,
att i dag få se dem fräscha och gröna,
som den dag deras skönhet först beskådades.

Ack hur angenämt det är att se
dessa dignande berg visa sig,
de som bjudit in olyckliga
att sätta punkt för sina sorger här,
när de jämrar sig över sina grymma öden
så att endast döden kan skänka lindring.

Ack, vad jag avgudar ensamheten!
Detta element av ädlaste vett,
hos vilken jag har lärt mig Apollos historia
utan att tvingas plugga den.

För din skull har jag lärt mig
att älska det dina nycker begär,
men när jag tänker på mina egna tankar
hatar jag dem av samma orsak,
för deras krav hindrar mig
från att se och tjäna dig.

O ensamhet, ack,
vad jag avgudar ensamheten!




Schönberg: Pierrot Lunaire

18. Månfläcken
Med en vit fläck skapad av månen
på ryggen av hans svarta rock
spatserar Pierrot i den ljumma kvällen,
för att söka lyckan och äventyret.

Plötsligt störs han av något i sin dräkt,
han tittar runt och finner verkligen –
en vit fläck skapad av månen
på ryggen av hans svarta rock.

Vänta, tänker han, den är ju lik en gipsfläck!
Borstar och gnider,
men får inte bort dem,
och så går han vidare, som om han hade svalt gift,
gnider och gnider den ända till morgontimmarna,
den vita fläcken skapad av månen.

19. Serenad
Med en grotesk jättestråke
skrapar Pierrot på sin altviolin,
som en stork på ett ben
knäpper han ett grumligt pizzicato.

Plötsligt närmar sig Cassander, rasande
över den nattliga virtuosen,
med en grotesk jättestråke
skrapar Pierrot på sin altviolin.

Nu kastar han altviolinen ifrån sig:
med sin känsliga vänster hand
griper han den flintskallige vid kragen –
drömmande spelar han på flinten
med en grotesk jättestråke.

20. Hemfärd
Månstrålen är rodret,
näckrosen tjänar som båt,
i den färdas Pierrot söderut
med god vind för resan.

Strömmen mumlar fram låga skalor
och vaggar den lätta lilla båten.
Månstrålen är rodret,
näckrosen tjänar som båt.

Mot Bergamo, mot hembygden
vänder Pierrot tillbaka;
svagt gryr redan i öst
den gröna horisonten.
Månstrålen är rodret.

Otto Erich Hartleben enligt Albert Giraud

Svenska översättningar: Tove Djupsjöbacka