Jord, vatten, luft, eld

Den antika filosofen Empedokles föreställning om de fyra klassiska elementen var inflytelserik långt in på 1700-talet. Elementen hänvisade till de ämnen av vilka universum ursprungligen hade bildats. Före den moderna vetenskapliga världsbilden uppstod sökte man ofta efter dolda motsvarigheter inom olika vetenskapsområden. Därför ansågs eld, jord, luft och vatten ha ett samband även med årstidernas indelning samt med temperamentsläran, där de fyra kroppsvätskorna motsvaras av karaktärsdrag.

I poesin har de klassiska elementen en uttrycksförmåga som överskrider kulturella gränser. Metaforernas koppling till musiken kan man kanske tydligast uppfatta i senrenässansens och den tidiga barockens madrigaler. I dem bränner elden i det inre och tårarna flödar som forsar. Hela barockmusikens epok kan även ses som en utveckling av den retorik som användes för att förmedla affekter, det vill säga emotionellt innehåll.

*

Johann Sebastian Bachs (1685–1750) orkestersviter representerar ett äldre inflytande än den italienska konserten och den galanta känslosamheten. Verkens form bygger på uvertyrsviten, vars danssatser hade befästs och förädlats i balettscenerna i den franska hovoperan. Bach komponerade troligen största delen av sin fjärde orkestersvit vid hovet i Köthen. Där koncentrerade han sig på instrumentalmusik.

I den jordnära orkestersviten nr 1 (BWV 1066), som framförs senare under konserten, använder Bach den även från Lullys operor bekanta trion bestående av två oboer och en fagott. Modernare än den första sviten är den andra sviten (BWV 1067), där flöjten har en klart solistisk roll. I den franska uvertyrens imiterande avsnitt färdas vi redan högt uppe i luftströmmarna.

Vikten av det harmoniska innehållet i den andra sviten och de varierande satserna vittnar om ett senare tillkomstdatum än den första sviten. Sviten har uppenbarligen fått sin slutliga form först i Leipzig, men ur manuskripten har man kunnat härleda att det har funnits en tidigare version för violinsolist.

Alla Bachs orkestersviter framfördes troligen i Leipzig i Zimmermans café, där tomaskantorn vid sidan av sina egentliga arbetsuppgifter dirigerade orkestern Collegium Musicum. I Köthen hade Bach utvecklat sina färdigheter som orkesterkompositör och hade upplevt både stor sorg och glädje: sin första hustru Maria Barbara Bachs död och ett nytt äktenskap med hovsångerskan Anna Magdalena Wilcken. I Leipzig etablerades Bachs arbetsbild kring vokalmusiken, och han arrangerade och organiserade sin produktion i större helheter.

Den andra orkestersviten har ibland ansetts vara skriven för Pierre-Gabriel Buffard, flöjtist vid hovkapellet i Sachsen. Johann Sebastians bror Johann Jacob Bach hade studerat under ledning av Buffard under utsatta förhållanden i Konstantinopel. Bachs bror hade tagit tjänst i den svenska kungliga militärmusikkåren år 1704. Därför följde han år 1709 med kung Karl XII till det ottomanska riket, då kungen tvingades i landsflykt efter nederlaget mot Ryssland i slaget vid Poltava.

*

En av Antonio Vivaldis (1678–1741) många fagottkonserter (RV 493) representerar jordelementet i detta konsertprogram. Man vet inte med säkerhet hur det kommer sig att Vivaldi komponerade rentav 39 konserter för fagott. Barockfagotten utvecklades till sin etablerade form av instrumentbyggaren Hotteterre i Paris på 1660- och 1670-talet efter att dess föregångare dulcian inte längre var på mode. I Venedig vann fagotten till en början mark långsammare än på fastlandet.

En av fagottkonserterna är tillägnad den venetianska fagottisten Gioseppino Bancardi och en annan den böhmiske greven Morzin, som hade en lysande orkester. Dessa konserters tillägnan förklarar dock inte antalet konserter. I vilket fall som helst hade Vivaldi i egenskap av violinlärare och kompositör vid barnhemmet Pietà tillgång till en orkester med en mångsidig instrumentbesättning. I orkestern spelade upp till 60 flickor och kvinnor.

Vivaldi prästvigdes när han var 25 år gammal, men lungproblem kan ha förhindrat honom att regelbundet utföra arbete som krävde tal och sång. Ett annat hinder var arbetet som musiker, som drog Vivaldi till sig likt tyngdkraften. Musikern som i sin ungdom spelat i Markuskyrkan blev en stjärnviolinist, en känd operakompositör och en betydande utvecklare av konserten som verkgenre. Den melankoliska långsamma satsen i G-durkonserten är en aria för fagott. Den speglar den mest svårmätbara grunden av Vivaldis arv: tonmåleriets frihet och affektens individuella uttryckssätt.

*

Den 6 april 1723 firades en festmåltid i Hamburg. Hamburgs amiralitets 100-årsjubileum hedrades med en militärvakt på gården, salutskott som ekade från havet och fartyg klädda i färggranna vimplar. I banketten deltog 37 gäster, däribland stadens beslutsfattare, köpmän och sjökaptener. Amiralitetet var en representativ politisk institution, som bland annat ansvarade för märkning av vattenvägar, sjöförsvar och sjöfartsförsäkring. Bankettens huvudnummer var Georg Philipp Telemanns (1681–1767) sekulära oratorium Amiralitetsmusik och uvertyrsviten Hamburger Ebb und Fluth, även kallad Vattenmusik.

Enligt Telemann själv hade han komponerat rentav 200 uvertyrsviter. Kompositören tog sig an verkgenren redan som ung när han arbetade i Sorau för greve Pomnitz, som beundrade fransk musik. Telemann gav även sina sviter programmatiska innehåll enligt fransk modell. Han var intresserad av Frankrike ännu under sin tid som musikalisk ledare i Hamburg och besökte Paris för premiären av Rameaus opera Castor och Pollux (1737). Samtidigt fick han det kungliga privilegiet att publicera kompositioner.

Telemanns vattenmusik beskriver vattnets rörelse från långsamma massor till en våldsam storm. Affekterna bestäms även av de många vattengudarna i grekisk och romersk mytologi. Till exempel skildrar sömniga trioler vattennymfen Thetis dröm och högt stigande vågor hennes uppvaknande. Slutligen följs den hektiska cirkulationen i satsen Ebbe und Fluth (på svenska ebb och flod) av ankomsten till hamnen i sällskap av fartygets besättning.

*

Innan Bachs år i Köthen (1717–1723) arbetade han vid hovet i Weimar (1708–1717). Längtan efter en bättre tjänst blev slutligen så stark att Bach lät sitt eldiga temperament synas och höras. Som en följd av sina krav på att bli uppsagd fick den 32-årige musikern tillbringa de fyra sista veckorna av sin tjänstgöring i Weimar inlåst i domstolsbyggnaden.

Det koleriska temperamentet förknippades med elden och ansågs vara ambitiöst och kortsynt. Tanken passar även ihop med violinkonserten i E-dur (BWV 1042), som av allt att döma komponerades i Weimar. I den ingår ändå också en stor dos av glädje och tillfredsställande värme.

Den första satsen fortskrider tätt, på ett sätt typiskt för Bachs konsertstil. Temats upprepande orkesterövergångar är korta glimtar och i centrum står utforskandet av materialets harmoniska möjligheter. Da capo-reprisen i slutet är i sin tur ett gammaldags inslag. Den långsamma satsens oemotståndliga basostinato utgör bakgrund till den utsmyckande melodin. Basen tystnar ändå ställvis helt. Konsertens avslutande rondo är en frigjord solistisk uppvisning.

Justus Pitkänen
Svensk översättning: Sebastian Djupsjöbacka