Dixit Dominus och Te Deum

Ända sedan Ludvig XIII:s regeringstid skrev franska barockkompositörer strålande kompositioner till texten Te Deum. Anledningen var kungafamiljens livshändelser och krigssegrar, men även lokala festligheter, såsom installationer. Marc-Antoine Charpentiers (1643–1704) mest kända Te Deum (H. 146, 1692) är av allt att döma relaterat till avvärjningssegern mot holländarna och engelsmännen i slaget vid Steenkerque. Te Deum framfördes i jesuitkyrkan Saint-Paul-Saint Louis, där Charpentier var musikalisk ledare från år 1688 till år 1698.

Charpentier-forskaren Catherine Cessac har beskrivit den konstnärliga och kulturella inverkan av jesuiternas andliga och akademiska liv. Operasångarna som uppträdde i kyrkan Saint-Paul-Saint-Louis i kombination med inramningen utgjorde en motsvarighet till teaterns överdåd:

Arkitekturens, skulpturens, bildkonstens och inredningens behag; rökelsens genomträngande doft, ljusets sken och glöden av ljusstakar; prästernas överflödande dräkter av sammet, silke och spets; bruset av predikantens tal, ibland hotfullt, ibland lugnande; och slutligen musiken, som med sina ackord fyller hela rummet av andakt och prakt – alla dessa tillsammans förvandlade de högtidliga förrättningarna till sofistikerade och fascinerande uppvisningar till ”Guds större ära”.

Jesuiterna såg teaterkonsten som ett viktigt verktyg för motreformationen. Således komponerade även Charpentier sin första lyriska tragedi, David et Jonathas (1688), för jesuitkollegiet i Paris.

Charpentier fick aldrig tjänst i det kungliga kapellet, även om han komponerade för kronprinsen och för kungliga gudstjänster. Jean-Baptiste Lully hade monopol vid solkungen Ludvig XIV:s hovopera, men efter hans död framfördes även Charpentiers tragedi Médée (1693) på Kungliga teatern. Operan blev inte särskilt populär, men man skall inte se Charpentier som en underskattad musiker, som det ibland påstås. Han hade en framgångsrik karriär som prinsessan De Guises kompositör, jesuiternas kapellmästare och musikalisk ledare i Sainte-Chapelle.

Anledningen till det ofta förvridna perspektivet när det gäller Charpentier kan vara att knappt några alls av hans mer än 500 sakrala verk publicerades under hans livstid eller omedelbart efter hans död. Glömska var ett typiskt öde för 1600-talets kompositörer och deras produktion. Även senare historieskrivning har betonat berättelsen om Lullys enväldiga ställning på bekostnad av andra kompositörer. Sedan 1970-talet har Charpentiers musik i alla fall blivit grundligt återupptäckt.

Te Deum inleds till tonerna av urkraftiga pukor och triumferande strålande trumpeter. Omedelbart efter att verket återupptäcktes år 1954 blev uvertyren signaturmelodi för Europeiska radio- och TV-unionen och Eurovision Song Contest. Delikat utformade arior och ensembler alternerar med tutti-avsnitt med krigiska pukor och trumpeter. Köravsnitten växlar mellan homofon lovprisning och intensiv imitation.

Den konserterande alterneringen mellan träblås och sångare i Te aeternum Patrem är ett typiskt inslag i fransk opera. Ibland, som i Te per orbem in terrarum, finns det inga spår av krig i musiken. Den långa nedåtgående texturen skildrar hur Kristus föds till jorden ur Jungfruns livmoder. Te ergo quesumus hänvisar till tjänande och frälsning genom Kristi blod. Den personliga tonen betonas av sopranens högtidliga melodi och flöjternas känsliga kommentarer.

*

Antonio Vivaldis (1678–1741) Pariskonserter är en samling stråkkonserter vars manuskript finns i Paris. Konserten i C-dur (RV 114) kan eventuellt ha tillägnats den franska ambassadören i Venedig. Den första satsen med sin fanfarlika inledning domineras av den franska uvertyrens punkterade rytmer. Även den avslutande satsen chaconne hänvisar till fransk opera och franska hovdanser. Den enkla basfiguren berikas av den skickliga instrumenteringen och det kromatiska sidospåret.

*

Den 21-årige Georg Friedrich Händel (1685–1759) lämnade sin hemstad Halle för att resa till Italien, troligen under sommaren 1706. Beslutet var en följd av ihållande inbjudningar av Gian Gastone de’ Medici, en medlem av den florentinska furstefamiljen. Händel träffade Medici i Hamburg, där han hade blivit känd som operakompositör. Ynglingen från Sachsen reste förmodligen först till Venedig, besökte därefter Florens och anlände till Rom senast i december 1706. I Venedig träffade han hertigen av Manchester Charles Montagu, som senare stödde den italienska operans landstigning i England.

Händels beskyddare i Rom var framstående präster och markisen Ruspoli. Kardinal Benedetto Pamphili tillhörde Accademia degli Arcadi, som hedrade det kulturella arvet efter drottning Christina som hade dött år 1689. Händel komponerade till texter av Pamphili och i akademin träffade han sina kollegor Corelli och Scarlatti samt sin nästa beskyddare kardinal Colonna. Medan Händel arbetade för markisen Ruspoli blev han bekant med till exempel sopranen Margherita Durastanti, som blev hans mest långvariga samarbetspartner.

Dixit Dominus färdigställdes 17.7.1707 inför Vår Fru av Berget Karmels högtid, av allt att döma på beställning av kardinal Colonna. Denna karmelitordens högtid baserar sig på jungfru Marias uppenbarelse för eremiterna som slagit sig ner på Karmelberget under korstågen. Karmelberget anknyter även till den gammaltestamentliga profeten Elia. Där störtade och dödade profeten de religiösa ledarna som dyrkade Baal.

Texten i Psalm 110 är en sträng beskrivning av Guds makt och triumf, i den kristna traditionen tolkad som en text om Kristus. Det är en vanlig text i den katolska vespern, dvs. kvällsgudstjänsten.

Händels komposition börjar med kraftfullt kämpande musik som orubbligt fortskrider, men dröjer kvar på spända förminskade ackord. Trons kraft och den gudomliga makten beskrivs av överväldigande virtuosa vokalsolon och rytmiken som trampar ner fienderna. Cantus firmus-melodin upprepas även i verkets avslutande sats.

Altarian Virgam virtutis har milda nyanser och beskriver väntan på Messias. De krävande löpningarna målar dominans i den fientliga terrängen. Därefter ger sopranens aria Tecum principium röst åt Maria-karaktären. Den musikaliska tanken som långsamt utvecklas till kadensen passar väl till väntandet på Frälsaren och barnet.

I Juravit Dominus deltar körens alla register. Den omskakande harmonin och det höga vokalregistret uttrycker transcendensen av den mänskliga makten. Den följande fugan ger i sin tur ett ljust löfte om Kristi makt. Dominus a dextris tuis är en sats med imponerande duetter och ett bassolo där kören får texturen att växa till allsmäktiga proportioner som besegrar kungar. Judicabit i nationibus börjar med ett orubbligt vokalstretto och fortskrider till arpeggion som påminner om början av verket. De representerar förstörelse. Musiken som beskriver krossandet av huvuden är den mest chockerande i verket: de stickande slagen, de avbrutna orden och den steg för steg framåtskridande harmonin är våldsamma och obestridliga.

Den följande sopranduetten är helt annorlunda. Bakom den obeskrivligt ömma melodin stiger körens tenorers och basars unisono fram, och de låga basinstrumenten tystnar. Om Dixit dominus  är kampmusik minns vi i denna sats de fallna. Psalmens liturgiska avslutning Gloria Patri återvänder till beskrivningen av överlägsenhet. Cantur firmus förenar sig med den slående svåra imitationen av temat. Amen verkar inte ta slut, och den unge Händel avslutar sin psalm i en uppvisning.

*

Den militanta proklamationen i Dixit Dominus är skoningslös och berusande. Inför den ställs man inför frågan vilken seger vi alla borde sträva efter. Hur kan en individ eller ett samhälle försvara rättvisa och de svagare i en tid då den internationella ordningen håller på att falla sönder?

Det första kärnvapentestet år 1945 genomfördes mitt i öknen i New Mexico, USA. Eftersom explosionen inträffade på dagen för Vår Fru av Berget Karmels högtid inledde en präst i den melkitiska grekisk-katolska kyrkan en tradition år 1990. Vid explosionsplatsen ber man varje år om fred i 24 timmar.

Justus Pitkänen
Svensk översättning: Sebastian Djupsjöbacka