Böhmens olidliga lätthet

Kungariket Böhmen var en språkligt och religiöst delad stat. De religiösa konflikterna definierade även rikets kulturella förutsättningar och uttryck: den katolska motreformationens centrum var även musikaliskt betydande. I samband med den andra defenestrationen i Prag år 1618 trängde sig protestanter in i den katolske Ferdinand II:s slott och kastade ut tjänstemän genom fönstren. Sammandrabbningen hade att göra med begränsningar i religionsfriheten och kom att symbolisera inledningen på det trettioåriga kriget.

Heinrich Ignaz Franz Biber (1644–1704) föddes i Wartenberg (Stráž pod Ralskem) i Böhmen och arbetade i början av sin karriär i Graz. Han återvände till sitt hemland när han övergick i tjänst hos furstbiskopen Karl II Liechtenstein-Kastelkorn i Olmütz (Olomouc). Biskopen som regerade i området Mähren var bosatt i Kroměříž (Kremsier), som biskopsdömet var tvunget att bygga upp på nytt efter religionskrigen. Biber arbetade i Kroměříž under åren 1668–1670.

Hovkapellet med sina tjugo musiker var en av Böhmens mest betydande orkestrar. Karl II fick verk till orkesterns samlingar av till exempel Johann Heinrich Schmelzer från Wien. Även kontakterna till andra katolska centra var tydliga. I notsamlingarna ingick till exempel oratorier av Carissimi från Rom. Biber lämnade plötsligt biskopens tjänst efter att ha kommenderats att besöka en instrumentbyggare i Tirolen. Han lät sin kollega sköta inköpen och hoppade av till Salzburg, dit han beställde instrument av samma instrumentbyggare.

Att förlora Biber, en av sin tids stora violinvirtuoser, måste ha förargat biskopen av Olmütz. Karl, som tidigare hade arbetat i Salzburg och blivit prästvigd där, förhöll sig trots allt försonligt till situationen eftersom han var bekant med furstärkebiskopen Max Gandolf. Även Biber blidkade sin tidigare arbetsgivare genom att sända sin musik till Kroměříž. Han beviljades officiellt avsked från sin tjänst år 1676.

I Salzburg blev Biber biträdande kapellmästare år 1679 och hovkapellmästare år 1684. Han ansvarade även för utbildningen av kapellets korgossar. Efter att ha uppträtt för kejsaren anhöll Biber om en adelstitel som han förlänades år 1690 med namnet Biber von Bibern. En av orsakerna till anhållan var att han ville ge sina döttrar utbildning vid nunnekloster. En av döttrarna, Anna Magdalena, arbetade från och med 1727 som musikalisk ledare vid klostret i Nonnberg. Bibers son Carl Heinrich blev hovkapellmästare år 1743.

Bibers betydelse som violinist är koncentrerad i hans framstående spelteknik, i de avvikande sätten att stämma instrumentet (scordatura) som han ofta använde i sina kompositioner samt i de verk som spreds över Europa. Själv reste han ändå inte längre än München eller sina födelsetrakter.

Sonatae tam aris quam aulis servientes (Sonater för såväl altaret som salonger, 1676) var Bibers första publikation i Salzburg. Musiksamlingen är tillägnad Max Gandolf och kom troligen delvis till ännu under tiden i Böhmen. Biber sände den även till Kroměříž.

I den andra sonaten hör vi ljus imitation. Ibland för alternerandet i musiken tankarna även till mångkörsprincipen. De fartfyllda violinlöpningarna följs av i kadenserna uttryckta slutsatser. I den femte sonaten betonas alternerandet mellan seriösa karaktärer och dans ytterligare. Adagio-satserna styr mot altaret.

Sonata jucunda, som framförs mot slutet av konserten, ansågs tidigare vara skriven av Biber. Verkets titel syftar på skoj och vitsar. Sonaten är känd från samlingarna i Kroměříž och dess fantasiliknande karaktär tar sig uttryck som ständiga överraskningar. Musiken går genom ett böhmiskt kulturlandskap: isande unisona passager, förtjusande orgelpunkter och modala kryddor kräver ett folkmusikaliskt grepp. Tankarna går såväl till skogen som till krogen.

*

Georg Muffat (1653–1704) föddes i Savojen och han gjorde de senaste strömningarna inom den franska och italienska musiken kända i det tyskspråkiga området. Hans fars släkt hade flyttat från Skottland till Savojen i början av 1600-talet medan hans mors släkt var av lokal härstamning. Från elva till sexton års ålder gick Muffat i lära i Paris under ledning av operamästaren och violinisten Jean-Baptiste Lully. Därefter skrev han in sig vid en jesuitskola och tog anställning som organist i Molsheim. Orten hade varit ett av motreformationens centrum i Alsace. År 1674 flydde Muffat undan krigshotet till Ingolstadt i Bayern och fortsatte efter juridikstudier vidare till Wien.

Eftersom han inte lyckades få en tjänst i Wien flyttade Muffat för ett år till Prag, det andra stora centrumet i kejsardömet. Det är möjligt att kompositören hade en personlig kontakt med biskopen i Olmütz. Oberoende av det ingick hans enda soloviolinsonat i notsamlingen i kapellet i Kroměříž. År 1678 valdes Muffat till hovorganist hos Max Gandolf i Salzburg.

Åren 1680–82 fick han ändå ytterligare göra en studieresa till Rom. Bernardo Pasquini, som hörde till kretsen kring drottning Kristina, undervisade Muffat i klaviaturinstrument. Muffat träffade även Arcangelo Corelli och tillägnade sig dennes concerto grosso-stil.

*

Under 1600-talet hade stadsbilden i Salzburg förnyats med italiensk barockarkitektur. Efter att katedralen brunnit år 1589 beställde furstärkebiskopen Marcus Sitticus en ny helgedom av Scamozzi, som hade planerat Markusplatsen i Venedig. Slutresultatet var ändå signerat av Solari som varit verksam i Schweiz.

För Salzburg innebar den andra hälften av 1600-talet en tid av stabil obundenhet. I staden blomstrade ett musikliv som möjliggjordes av det rika hovkapellet. I bakgrunden till kapellets flera hundra år långa historia fanns den kring benediktinerklostren byggda stadens mineralrikedomar och det goda läget vid handelsrutterna.

*

Muffats återkomst till Salzburg sammanföll med stiftets 1100-årsjubileum år 1682. Muffat och Biber arbetade tillsammans i Max Gandolfs och dennes efterträdare Johann Ernsts tjänst tills Muffat år 1690 flyttade till Passau. Musikerna var trots det inte nära vänner.

Muffat färdigställde Armonico tributo (1682) i Rom och tillägnade verket till Max Gandolf. Det verkar som om samlingen är sammanställd i brådska eftersom uppgifterna om besättningar är ungefärliga. Å andra sidan kan detta ha praktiska skäl. Den första sonaten har drag av italiensk polyfoni, fransk melodik och ett fritt dansant uttryck. De begrundande grave-avsnitten modulerar till och med rikligt.

I den andra sonaten rör vi oss till en början i andliga själslandskap, vilket även det korsande motivet syftar på. Musikens affekt sänker sig över åhöraren som ett tungt täcke. Fortsättningen bjuder på generalpauser, en snabb baslinje och färgskiftningar mellan concertino-ensemblen och grosson (hela orkestern). Det sista grave-avsnittet övergår efektfullt från ett extremregister till ett annat, men sonaten avslutas med en lätt borea (bourrée).

Muffat utökade och reviderade senare uttrycket i Armonico tributo med mer exakt instrumenterade concerto grosson som publicerades i samlingen Exquisitioris harmoniae instrumentalis gravi-jucundae (Mycket fin seriös och glädjande instrumentalmusik, 1701). Konserternas personliga titlar anknyter troligen mer till deras uppkomst än till innehållet.

Delirium amoris (Kärlekens yrsel) börjar med en dialog mellan eftertryckliga påståenden och smidigt rörliga svar. Ballo har fransk karaktär och giga (gigue) avslutar verket i dansant hänförelse.

Den mest omfattande satsen i Propitia sydera (Gynnsamma stjärnor) är den förbluffande Ciacona (chaconne). Satsens troskyldiga frammarsch avbryts stundvis av bitterljuva adagio-mellanspel. Rytmiken utvecklas och intensifieras och baslinjen stiger ibland fram i orkestrationen. Det är som i en balettscen i en fransk opera.

Justus Pitkänen
Svensk översättning: Sebastian Djupsjöbacka